https://amsterdam.hostmaster.org/articles/un_restoring_credibility/sv.html
I slutet av 2025 har det pågående folkmordet i Gaza blivit en av 2000-talets mest avgörande och förödande kriser. Den fortsatta och systematiska karaktären hos Israels militära kampanj – präglad av förstörelse av civil infrastruktur, berövande av mat, vatten och sjukvård, samt massmord på civila – har lett till en djupgående uppgörelse inom den internationella rättsordningen.
En växande mängd internationella åsikter, inklusive regeringar, mellanstatliga organ, FN-mekanismer och civilsamhällesorganisationer, identifierar nu Israels handlingar i Gaza som folkmord enligt Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948). Denna inramning är inte enbart retorisk fördömelse, utan en rättslig karakterisering grundad på konventionsförpliktelser, rättsliga förfaranden och slutsatser från auktoritativa utredningar.
Följande lista identifierar de stater, mellanstatliga organ och institutioner som formellt har betecknat Israels handlingar i Gaza som folkmord eller hänvisat till Folkmordskonventionen i detta sammanhang:
Den oöverträffade omfattningen av denna konsensus – som omfattar aktörer från globala söder och norr och korsar statliga, institutionella och akademiska gränser – signalerar en omvandling i den internationella förståelsen av ansvar och förebyggande. För första gången i efterkrigstiden har Folkmordskonventionen åberopats av flera suveräna stater mot ett aktivt och pågående folkmord, med betydande processuella framsteg vid Internationella domstolen i Haag.
De kumulativa slutsatserna från stater, mellanstatliga organ och FN-mekanismer att den pågående israeliska kampanjen i Gaza utgör folkmord skapar inte bara en moralisk oro, utan ett trovärdigt och omedelbart rättsligt risk som aktiverar Förenta Nationernas kollektiva ansvar att förebygga folkmord. I enlighet med artiklarna 1, 2(2) och 24 i Förenta Nationernas stadga har säkerhetsrådet en rättslig skyldighet att agera snabbt och effektivt för att upprätthålla internationell fred och säkerhet och säkerställa respekt för internationella rättens grundläggande principer.
Folkmordskonventionen ålägger en erga omnes-skyldighet att förebygga och straffa folkmord, vilket återspeglar en tvingande norm (jus cogens).
Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948)
I fallet Bosnien-Hercegovina mot Serbien och Montenegro (2007) fastslog Internationella domstolen i Haag att skyldigheten att förebygga folkmord »uppstår i det ögonblick då staten får kännedom om, eller normalt borde ha fått kännedom om, ett allvarligt risk för folkmord«.
ICJ, Bosnien mot Serbien (dom, 26 februari 2007)
Därför, när trovärdiga bevis för folkmord finns – som fastställts genom ICJ:s provisoriska åtgärder, FN-utredningsmekanismer och slutsatser från flera stater och människorättsorganisationer – är rådet och särskilt dess permanenta medlemmar rättsligt skyldiga att agera för att förebygga det. Med tanke på säkerhetsrådets primära ansvar för upprätthållande av internationell fred och säkerhet enligt artikel 24(1) i stadgan och dess unika förmåga att agera kollektivt å alla medlemsstaters vägnar, gäller denna skyldighet med särskild kraft för rådet. När auktoritativa organ – inklusive domstolen själv – fastställer ett trovärdigt risk för folkmord, är rådet rättsligt skyldigt att agera för att förebygga det.
Trots det överväldigande faktiska underlaget och de tvingande rättsliga skyldigheterna enligt Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948) och Förenta Nationernas stadga har USA upprepade gånger blockerat säkerhetsrådets åtgärder avsedda att avsluta vad Internationella domstolen betecknat som trovärdigt folkmord i Gaza. Sedan oktober 2023 har Washington utövat vetot minst sju gånger för att blockera resolutionsutkast som ålade vapenvila, underlättade humanitärt tillträde eller krävde efterlevnad av internationell humanitär rätt. Varje resolution återspeglade brådskande uppmaningar från generalsekreteraren, Kontoret för samordning av humanitära frågor (OCHA) och FN:s hjälp- och arbetsorgan (UNRWA), samt slutsatser från oberoende utredningsmekanismer, men blockerades ändå av en ensidig invändning från ett permanent medlem.
Det första vetot, utövat i oktober 2023, blockerade en resolution som krävde omedelbar humanitär vapenvila efter Israels initiala bombningar av Gaza och början på massiva civila offer. De efterföljande vetona – i december 2023, februari 2024, april 2024, juli 2024, december 2024 och mars 2025 – följde ett konsekvent och avsiktligt mönster. Varje gång rådet försökte agera i enlighet med sitt stadgade ansvar att upprätthålla internationell fred och säkerhet utövade USA vetot för att skydda Israel från ansvar och förhindra kollektiva åtgärder avsedda att skydda civila liv.
Stadgan utgör ett sammanhängande och integrerat rättsligt ramverk där alla bestämmelser har lika normativ status och måste läsas i harmoni. Det finns ingen intern hierarki mellan dess artiklar; snarare måste varje förstås kontextuellt, systemiskt och teleologiskt – det vill säga i ljuset av stadgans syften och ändamål, som artikulerats i artiklarna 1 och 2. Denna systemiska tolkning, upprepade gånger bekräftad av ICJ och FN:s rättsliga organ, säkerställer att stadgan fungerar som ett unikt och odelbart instrument för internationell styrning, inte som en samling isolerade makter eller privilegier.
Det tolkningsramverk som artikuleras i Wienkonventionen om traktaträtt (1969) gäller lika och fullständigt för Förenta Nationernas stadga. Även om stadgan föregår konventionen, var de tolkningsprinciper som kodifieras däri redan etablerade vid stadgans utformning som folkrättslig sedvanerätt och har sedan dess bekräftats i ICJ:s rättspraxis. Därför måste stadgan tolkas i god tro, i ljuset av sitt syfte och ändamål, och som en sammanhängande och integrerad helhet.
Wienkonventionen om traktaträtt (1969)
Därför kan de befogenheter som tilldelas säkerhetsrådet, inklusive vetot, inte tolkas eller tillämpas på ett sätt som strider mot stadgans syfte och ändamål.
Även om artikel 27(3) i Förenta Nationernas stadga ger permanenta medlemmar i säkerhetsrådet vetot, är denna makt inte absolut. Den måste utövas i strikt överensstämmelse med stadgans syften och principer (artiklarna 1 och 24) och med god tro (artikel 2(2)). Som organ med primärt ansvar för upprätthållande av internationell fred och säkerhet är säkerhetsrådet rättsligt skyldigt att utöva sina funktioner i enlighet med dessa förpliktelser.
Enligt artikel 24(1) utövar säkerhetsrådet sin auktoritet å alla Förenta Nationernas medlemmars vägnar. Detta representativa mandat ålägger en förtroendemässig skyldighet på alla dess medlemmar – och särskilt på permanenta medlemmar med veto – att agera i god tro och i enlighet med stadgans grundläggande syften. Läst tillsammans med artiklarna 1, 2(2) och 24(2), stöder artikel 24(1) principen att vetot inte rättsligt kan användas för att frustrera rådets kollektiva ansvar att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Stadgan fastställer också explicita procedurmässiga begränsningar för vetot genom artikel 27(3), som föreskriver att en part i en tvist avstår från att rösta i beslut enligt kapitel VI. Denna bestämmelse förkroppsligar den grundläggande principen om opartiskhet i rådets beslutsfattande. När en permanent medlem tillhandahåller betydande militärt, finansiellt eller logistiskt stöd till en part i en väpnad konflikt, kan den medlemmen rimligen anses vara part i tvisten och därmed underkastad den rättsliga skyldigheten till avhållsamhet.
Förenta Nationernas stadga
Tillsammans fastställer artiklarna 1, 2(2), 24(1)–(2) och 27(3) i stadgan, tolkade i enlighet med artiklarna 31–33 i Wienkonventionen om traktaträtt, att vetot inte är ett obegränsat privilegium, utan en villkorad makt som hålls i förtroende för det internationella samfundet. Användning av denna makt i ond tro, för ändamål i strid med stadgan, eller på ett sätt som hindrar rådet från att utöva sina primära funktioner utgör missbruk av rätt och ultra vires-handling. Ett sådant veto saknar rättslig verkan inom stadgans ram och är oförenligt med de tvingande normerna (jus cogens) som styr den internationella ordningen, särskilt de som rör förebyggande av folkmord och skydd av civila.
Säkerhetsrådets ansvar för upprätthållande av internationell fred och säkerhet, som artikulerats i artiklarna 1 och 24 i stadgan, inkluderar inneboende skyldigheten att bevara internationell rätt och förebygga illdåd som hotar stabiliteten i internationella relationer. Rådets mandat är inte ett politiskt privilegium, utan en rättslig förtroenderelation utövad å alla medlemmars vägnar och begränsad av stadgans syften och principer. När en permanent medlem använder vetot för att blockera förebyggande eller responsiva åtgärder mot grova brott mot internationell rätt – inklusive folkmord, brott mot mänskligheten eller grova överträdelser av Genèvekonventionerna – utgör denna handling missbruk av vetomakten och ultra vires-handling enligt stadgan.
Under sådana omständigheter blir ICJ:s tolkningsroll avgörande. Enligt artikel 36 i sitt statut kan domstolen utöva tvistemålsjurisdiktion när medlemsstater lägger fram tvister rörande tolkning eller tillämpning av stadgan eller folkmordskonventionen. Vidare kan, enligt artikel 65 i ICJ:s statut och artikel 96 i stadgan, generalförsamlingen eller säkerhetsrådet och andra behöriga FN-organ begära rådgivande yttranden för att klargöra de rättsliga konsekvenserna av vetot i specifika sammanhang. Även om rådgivande yttranden inte är formellt bindande, utgör de auktoritativa tolkningar av stadgan och har avgörande vikt i FN:s praxis.
Förenta Nationernas stadga
Även om Internationella domstolen i Haag (ICJ) inte har uttrycklig befogenhet att ogiltigförklara en handling eller veto från säkerhetsrådet, behåller den kompetensen att tolka Förenta Nationernas stadga och fastställa rättsliga konsekvenser av åtgärder vidtagna enligt den. Som Förenta Nationernas huvudsakliga rättsliga organ (artikel 92 i stadgan) utövar domstolen tvistemåls- och rådgivande funktioner som omfattar frågor om stadgans tolkning och legitimitet för FN-organens handlingar. Om en permanent medlem befinns använda vetot i ond tro eller ultra vires i förhållande till stadgans syften och principer, kan ICJ i princip bekräfta att ett sådant veto saknar rättslig verkan och att det relevanta resolutionsutkastet är väsentligen antaget.
I praktiska termer skulle en sådan fastställning göra det möjligt för säkerhetsrådets övriga medlemmar att betrakta ett veto som använts i strid med stadgan som utan rättslig verkan, vilket möjliggör för rådet att gå vidare med väsentlig antagande av den relevanta resolutionen. Vetot skulle behandlas som null ab initio – oförmöget att neka rådets kollektiva skyldighet att upprätthålla fred och säkerhet.
Krisen som folkmordet i Gaza blottlägger visar att FN:s förlamning inte primärt är ett misslyckande i dess grundtext, utan i dess tolkning och tillämpning. Säkerhetsrådets oförmåga att agera – trots erkännande av trovärdigt folkmord av Internationella domstolen i Haag och dess egna utredningsmekanismer – beror inte på brist på rättslig auktoritet, utan på missbruk av vetot av en permanent medlem som agerar mot stadgans syften.
Uppmaningar till stadgereform, även om moraliskt tvingande, har länge hindrats av den processuella omöjligheten att ändra artikel 108 i ett system som kräver samtycke från de mest investerade i att bevara sina privilegier. Lösningen ligger inte i det ouppnåeliga projektet att skriva om stadgan, utan i dess tolkning i enlighet med traktaträtten och stadgans egen interna logik.
Det första och mest omedelbara steget är att erhålla ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag (ICJ) om vetomaktens legitimitet och begränsningar enligt artikel 27(3) i stadgan. Ett sådant yttrande skulle inte ändra stadgan, utan tolka den i enlighet med Wienkonventionen om traktaträtt (VCLT) och tvingande normer i internationell rätt, och bekräfta att vetot – som varje makt enligt stadgan – är villkorat av skyldigheter av god tro, syfte och ändamål och jus cogens.
I enlighet med artikel 96(1) i Förenta Nationernas stadga och artikel 65 i Internationella domstolens i Haag statut har både generalförsamlingen och säkerhetsrådet behörighet att begära rådgivande yttrande i varje rättslig fråga. Varje väg erbjuder ett annat – men kompletterande – sätt för organisationen att klargöra vetots rättsliga gränser.
Generalförsamlingens väg erbjuder en klar och garanterad väg, eftersom sådana resolutioner endast kräver enkel majoritet och inte är föremål för veto. Detta gör det till det mest tillgängliga och processuellt säkra medlet för att erhålla rättslig klargörelse om vetots omfattning och begränsningar, särskilt när säkerhetsrådet är förlamat.
Säkerhetsrådet behåller dock befogenheten att begära ett sådant yttrande. Frågan blir då om ett permanent medlems veto kan hindra rådet från att begära rättslig rådgivning om begränsningarna av sin egen makt. Enligt artikel 27(2) i stadgan fattas beslut av säkerhetsrådet i processuella frågor med bekräftande röst av nio medlemmar och är inte föremål för veto. En resolution som begär rådgivande yttrande – som inte fastställer väsentliga rättigheter eller ålägger bindande förpliktelser – faller tydligt inom denna processuella kategori.
Förenta Nationernas stadga
Namibia-precedenset (S/RES/284 (1970)) stödjer denna tolkning: rådets begäran om rådgivande yttrande om de rättsliga konsekvenserna av Sydafrikas närvaro i Namibia behandlades som ett processuellt beslut och antogs utan veto. På samma sätt rör en resolution som begär rådgivande yttrande om vetomaktens begränsningar rådets eget institutionella förfarande och inte en väsentlig handling som påverkar staters rättigheter eller förpliktelser.
Därför är säkerhetsrådet rättsligt kapabelt att anta en resolution som begär ICJ:s rådgivande yttrande om vetots begränsningar som processuell omröstning, som kräver endast nio bekräftande röster och inte är föremål för veto. När det väl sänts är det upp till Internationella domstolen i Haag att besluta om att acceptera begäran. Genom att göra det skulle ICJ implicit bekräfta att frågan är processuell och korrekt ställd inför den – och därmed lösa genom rätten snarare än politik om frågan om vetots begränsningar faller inom domstolens rättsliga behörighet.
Denna väg säkerställer att ingen permanent medlem ensidigt kan förhindra Förenta Nationerna från att erhålla en rättslig tolkning av sitt eget grundinstrument. Den respekterar också principen om effet utile enligt Wienkonventionen – att en traktat ska tolkas på ett sätt som ger full verkan åt sitt syfte och ändamål. Att tillåta vetot att förhindra rättslig klargörelse av sin egen legitimitet skulle vara en logisk och rättslig paradox som undergräver stadgans sammanhang och integriteten i den internationella rättsordningen.
Därför har både generalförsamlingen och säkerhetsrådet rättsliga och kompletterande vägar för att erhålla rådgivande yttrande från ICJ. Generalförsamlingens väg är processuellt garanterad; säkerhetsrådets väg är rättsligt försvarbar enligt stadgan och traktaträtten. Var och en uppnår samma väsentliga syfte: klargöra att vetot inte rättsligt kan användas för att blockera folkmordsförebyggande eller frustrera FN:s syften.
Genom denna process tar organisationen ett vitalt steg för att återställa sin trovärdighet – genom att bekräfta att dess auktoritet härrör inte från makt, utan från internationella rättens överhöghet. Rättens överhöghet, inte politiskt privilegium, måste styra även FN:s mäktigaste organ. Endast genom att bekräfta denna princip kan organisationen återta sitt grundsyfte: rädda kommande generationer från krigets gissel.
Förenta Nationernas trovärdighet står för närvarande inför ett djupt avgörande ögonblick. Det pågående folkmordet i Gaza har blottlagt sprickorna inom den internationella rättsordningen – inte i dess normörernas otillräcklighet, utan i dess institutioners misslyckande att upprätthålla dem. Förbudet mot folkmord, förankrat i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948) och erkänt som jus cogens, binder alla stater och alla FN-organ utan undantag. Ändå förblir organisationens primära organ med ansvar för att upprätthålla fred och säkerhet förlamat av missbruk av vetot inför överväldigande bevis och formella fastställanden från Internationella domstolen.
Denna förlamning är inte en oundviklig egenskap hos internationell politik; det är ett misslyckande i styrning och en kränkning av rättsligt förtroende. Säkerhetsrådets permanenta medlemmar innehar sina befogenheter å alla medlemmars vägnar enligt artikel 24(1) i stadgan. Denna auktoritet är förtroendemässig, inte äganderättslig. När vetot används för att skydda ett pågående folkmord eller blockera humanitärt skydd upphör det att vara ett instrument för fredsbevarande och blir ett instrument för straffrihet. Sådan användning är ultra vires – utanför de befogenheter som tilldelats av stadgan – och rättsligt oförenligt med både stadgans bokstav och anda.
I slutändan beror FN:s förmåga att återställa sin legitimitet på dess vilja att tillämpa sin egen rätt. Återställande av trovärdighet handlar inte bara om att utfärda resolutioner eller rapporter; det handlar om att anpassa organisationen till de principer som rättfärdigade dess skapelse – fred, rättvisa, jämlikhet och skydd av mänskligt liv. Folkmordet i Gaza kommer att definiera denna eras arv, inte bara för de direkt inblandade staterna, utan för hela det internationella systemet.
Förenta Nationernas trovärdighet och själva internationella rättens integritet hänger på detta val.
Detta utkast till resolution erbjuds i god tro och av nödvändighet, grundat på principer som artikulerats i århundraden inom världens stora rättsliga traditioner som bekräftar att auktoritet måste utövas med ärlighet, rättvisa och respekt för liv.
Det föreslås som bekvämlighet och resurs för varje medlemsstat eller grupp av medlemsstater som önskar följa en rättslig och konstruktiv väg genom generalförsamlingen för att klargöra begränsningarna för vetomakten enligt artikel 27(3) i Förenta Nationernas stadga i enlighet med det tolkningsramverk som anges i Wienkonventionen om traktaträtt och Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948).
Utkastet är inte föreskrivande och gör inte anspråk på äganderätt. Det är utformat för att ändras, anpassas eller utökas av varje stat eller delegation efter vad som anses lämpligt av kraven på internationell fred och FN:s syften.
Det presenteras med övertygelsen att, där politisk reform förblir ouppnåelig, förblir rättslig tolkning det säkraste medlet för att återställa Förenta Nationernas trovärdighet och bekräfta internationella rättens överhöghet över makt.
Generalförsamlingen,
Återkallande Förenta Nationernas syften och principer, som fastställs i stadgan,
Bekräftande att, enligt artikel 24(1) i stadgan, medlemmarna överlåter till säkerhetsrådet det primära ansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet och samtycker till att rådet agerar å deras vägnar,
Erkännande att alla medlemmar måste fullgöra i god tro de förpliktelser de åtagit sig i enlighet med stadgan, enligt artikel 2(2),
Återkallande att, enligt artikel 27(3) i stadgan, en part i en tvist avstår från att rösta i beslut enligt kapitel VI och punkt 3 i artikel 52,
Återkallande artikel 96(1) i stadgan och artikel 65 i Internationella domstolens i Haag statut, som tillåter generalförsamlingen att begära rådgivande yttrande i varje rättslig fråga,
Bekräftande att Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948) (”Folkmordskonventionen”) kodifierar en erga omnes- och jus cogens-skyldighet att förebygga och straffa folkmord,
Noterande Internationella domstolens i Haag rättspraxis, inklusive Tillämpning av konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (Bosnien-Hercegovina mot Serbien och Montenegro) (dom 26 februari 2007), som fastslog att skyldigheten att förebygga folkmord uppstår i det ögonblick då en stat får kännedom om, eller normalt borde ha fått kännedom om, ett allvarligt risk,
Erkännande att Wienkonventionen om traktaträtt (1969) återspeglar folkrättslig sedvanerätt om tolkning och fullgörande av traktater, inklusive principerna om god tro, syfte och ändamål och effet utile (artiklarna 26 och 31–33),
Medveten om att användning av vetot måste vara förenlig med stadgans syfte och ändamål, allmän internationell rätt och tvingande normer, och att missbruk av rätt inte kan ge rättsliga effekter,
Oroad över att användning av vetot för att blockera åtgärder avsedda att förebygga eller avsluta folkmord, brott mot mänskligheten eller grova överträdelser av internationell humanitär rätt riskerar att göra rådet oförmöget att fullgöra sina ansvar och undergräva organisationens trovärdighet,
Fast besluten att rättsligt klargöra begränsningarna och rättsliga konsekvenserna av användning av vetot enligt artikel 27(3) under sådana omständigheter,
Beslutar, i enlighet med artikel 96(1) i Förenta Nationernas stadga och artikel 65 i Internationella domstolens i Haag statut, att begära ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag om de rättsliga frågor som anges i bilaga A till denna resolution;
Begär generalsekreteraren att omedelbart överlämna denna resolution åtföljd av bilagorna A–C till Internationella domstolen i Haag och ställa det faktiska och rättsliga underlaget som indikativt anges i bilaga C till domstolens förfogande;
Inbjuder medlemsstater, säkerhetsrådet, ekonomiska och sociala rådet, människorättsrådet, Internationella brottmålsdomstolen (inom sitt mandat) och relevanta FN-organ, byråer och mekanismer att lämna skriftliga yttranden till domstolen om frågorna i bilaga A, och bemyndigar generalförsamlingens ordförande att lämna ett institutionellt yttrande å församlingens vägnar;
Begär Internationella domstolen i Haag, i möjligaste mån, att ge prioritet åt ärendet och fastställa tidsfrister för skriftliga yttranden och muntliga förfaranden som är lämpliga för den inneboende brådskan i frågor som rör tvingande normer och skyldigheten att förebygga folkmord;
Uppmanar säkerhetsrådet att granska sin praxis avseende vetot fram till det rådgivande yttrandet, i ljuset av artiklarna 1, 2(2), 24 och 27(3) i stadgan, folkmordskonventionen och Wienkonventionen om traktaträtt;
Beslutar att inkludera i den preliminära dagordningen för sin nästa session en punkt med titeln «Uppföljning av Internationella domstolens i Haag rådgivande yttrande om begränsningarna för vetomakten enligt artikel 27(3) i stadgan» och fortsätta granskningen av frågan.
Vad är den rättsliga betydelsen av frasen »en part i en tvist avstår från att rösta« i artikel 27(3) i stadgan, inklusive:
Vilka är de rättsliga implikationerna för generalförsamlingens befogenheter enligt artiklarna 10–14 i stadgan och resolution A/RES/377(V) (Förenade för fred), om vetot används under de omständigheter som beskrivs i frågorna 3 och 4?
Förenta Nationernas stadga
Wienkonventionen om traktaträtt (1969)
Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948)
Internationella domstolen i Haag — Bosnien-Hercegovina mot Serbien och Montenegro (dom, 26 februari 2007)
Till stöd för domstolen uppmanas generalsekreteraren att sammanställa och överlämna ett underlag som bland annat inkluderar: