https://amsterdam.hostmaster.org/articles/interfaith_the_divine_essence/sv.html
Genom årtusenden har mänskligheten försökt förstå sin plats i skapelsen. Från Nilens stränder till Andernas berg, från Mecka till Aten, har otaliga andliga och filosofiska traditioner erkänt en djup sanning: i varje människa bor en gudomlig essens – en helig gnista som drar oss mot medkänsla, icke-våld och harmoni med den levande världen. Detta inre ljus, vare sig det kallas fitra, Atman, logos eller buddhanatur, är tråden som förenar trosuppfattningar, filosofier och urfolkens visdom. Ändå har denna sanning i modern tid skymts av system av dominans, girighet och utsugning – system som vänt ryggen åt den gudomliga essensen för att dyrka vinst och makt.
I världens levande religioner är den heliga gnistan ingen metafor – den är en moralisk verklighet som kräver rättvisa, medkänsla och förvaltarskap.
I islam deklarerar Koranen att varje människa föds på fitra (30:30) – en ursprunglig natur i samklang med sanningen, barmhärtigheten och dyrkan av Skaparen. Denna fitra förankrar khalifa, plikten att förvalta: skydda livet, hedra skapelsen och motstå fördärvet. När muslimer ger zakat, skyddar sig mot grymhet och försvarar de förtryckta, är det inte bara välgörenhet – de agerar som väktare av det gudomliga förtroendet. I en värld driven av vinst och dominans blir fitra en revolutionär princip: motstå alla system som utnyttjar naturen, djuren eller mänskligheten.
Hinduismen uppenbarar samma sanning i Atman, det gudomliga jaget i varje varelse, oskiljaktigt från Brahman, den yttersta verkligheten. Hälsningen Namaste – ”Jag bugar för det gudomliga i dig” – är ett andligt erkännande av delad gudomlighet. Ahimsa, principen om icke-våld, växer ur denna insikt: att skada en annan varelse är att skada sig själv. I en kultur som mäter värde i konsumtion och erövring kallar Atman oss tillbaka till helig vördnad, att se alla livsformer som uttryck för samma gudomliga källa.
Judendomen förkunnar att mänskligheten skapades b’tzelem Elohim – till Guds avbild (1 Mosebok 1:26–27). Varje människoliv bär därför gudomlig värdighet. Mishna lär: ”Den som förstör ett liv förstör en hel värld.” Detta radikala påstående om heligt värde kräver motstånd mot alla system – koloniala, politiska eller ekonomiska – som nedvärderar livet för vinst eller makt.
Kristendomen lär att det gudomliga ljuset, Logos, ”upplyser varje människa som kommer till världen” (Joh 1:9). Att älska sin nästa som sig själv (Matt 22:39) är ingen passiv ideal – det är ett moraliskt bud att konfrontera grymhet och orättvisa var de än visar sig. Trons mest radikala röster, från Jesus till Franciskus av Assisi, såg djur, floder och till och med vinden som släktingar. Ändå sanktionerar samhällen som kallar sig kristna ofta krig, utsugning och ekologisk förödelse – det exakta motsatsen till Kristi lära.
I buddhismen lär läran om buddhanaturen att alla varelser har potential för upplysning. Medkänsla och icke-våld är inte bekvämlighetsdygder – de är kosmiska nödvändigheter. Att skada livet är att fördunkla sin egen uppvaknande. Bodhisattvan, som uppskjuter personlig befrielse för att hjälpa alla varelser, förkroppsligar fullt ut denna gudomliga medkänsla.
I wicca och hedniska traditioner lyser den heliga gnistan genom själva den levande jorden. Rede-regeln – ”Om det inte skadar någon, gör vad du vill” – uttrycker en moralisk vision där frihet och ansvar är oskiljaktiga. Hednisk vördnad för elementen, månen och årstiderna bevarar en uråldrig ekologisk visdom som den moderna civilisationen nästan utrotat.
Men medan dessa traditioner kallar mänskligheten till harmoni, har den moderna världen – särskilt det industrialiserade, koloniala Väst – vänt sig bort. Jakten på vinst har blivit en religion av vanhelgande. Skogar massakreras, hav förgiftas, djur torteras i fabriker och krig förs i namn av ekonomisk eller geopolitisk vinst. Den gudomliga essensen har begravts under materialismens och imperiets avgudar.
Ingenstans är detta tydligare än i Gaza, där olivlundar – symboler för fred och gudomligt uppehälle – rycks upp med rötterna och hela samhällen krossas under ockupationens maskineri. Här avslöjar världens tystnad en kollektiv förlust av den heliga gnistan. Förtrycket av det palestinska folket, utfört med medverkan av västliga makter, är inte bara ett politiskt brott – det är en andlig katastrof, bevis på mänsklighetens avlägsnande från sin gudomliga natur.
Före imperiernas uppgång levde mänsklighetens äldsta civilisationer i erkännande av den gudomliga anden som ger liv åt allt. Deras myter, ritualer och sociala strukturer vävdes kring kosmisk balans, rättvisa och medkänsla.
I sumerisk och akkadisk tanke formades mänskligheten ur Enlils gudomliga andetag och anförtroddes att upprätthålla me – de heliga lagarna som styrde både kosmos och samhället. Att bryta mot dessa principer var inte bara social oordning utan andlig fördärvning.
Babylonisk kosmologi i Enuma Elish såg likaså människor som partners i att upprätthålla kosmisk harmoni. Deras etiska liv var sammanflätat med gudomlig ordning, med betoning på omsorg om de sårbara och samklang med naturens cykler.
I Egypten var principen ma’at – sanning, rättvisa och balans – civilisationens hjärtslag. Att leva orättvist var att demontera kosmos. Faraonerna bedömdes inte efter sin makt utan efter bevarandet av ma’at. Nilens rytmer, tempelkonst och jordbruksritualer speglade alla denna moraliska ekologi.
Grekisk religion och filosofi betraktade själen som gudomlig och evig, dess renhet upprätthållen genom dygd och måttfullhet. Romersk vördnad för numen, den gudomliga närvaron i allt, odlade pietas: plikt, tacksamhet och harmoni med gudar och natur.
Bland nordborna uttryckte begreppet wyrd en helig känsla av öde och sammanlänkning – livet som ett nät av moraliska konsekvenser. Att handla ohederligt eller utnyttja naturen var att lösa upp existensens trådar.
Ändå var denna medvetenhet om helig ömsesidig beroende ingenstans djupare förkroppsligad än bland urfolken. Algonkins förståelse av Manitou såg ande i varje varelse – sten, flod, fågel eller vind. Maya kosmologi beskrev livet som en gåva upprätthållen av ömsesidighet. Inkansk vördnad för Pachamama (Moder Jord) skapade sofistikerade system för ekologiskt förvaltarskap. Shinto i Japan hedrar kami, gudomliga andar i naturen; taoism i Kina lär wu-wei, ansträngningslös samklang med Tao.
Dessa traditioner delade inte bara vördnad för livet utan också en radikalt annorlunda relation till döden. Döden fruktades inte – den förstods. För dem var döden en återkomst till det heliga hela, en fortsättning på relationen med jorden, förfäderna och det gudomliga. Att leva rätt var att dö i frid, med vetskap om att man inte förrått livets ordning.
Detta står i skarp kontrast till mycket av det moderna västerländska tänkandet, där döden fruktas, undviks, steriliseras. Varför? För att djupt inne vet många att de levt i förräderi mot det heliga. En civilisation som förstör skogar, torterar djur och för oändliga krig kan inte möta döden i frid. Dess rädsla är inte rotad i mysteriet – utan i skulden. Någonstans inombords känner även den mest sekulära sinnet den gudomliga uppgörelsen. Rädslan för döden är rädslan för domen – inte uppifrån, utan inifrån.
Även filosofins rationella traditioner, ofta skilda från religion, ekar sanningen om den heliga gnistan. Sokrates talade om sitt daimonion – en gudomlig inre röst som ledde honom till rättvisa. Platon lärde att själens sanna hem är riket av det eviga Goda och att kunskap och dygd är handlingar av minne. Aristoteles fann mänskligt blomstrande (eudaimonia) i harmonisk utövning av förnuft, vänskap och balans med naturen.
Stoicismen, med sin tro på logos – den gudomliga rationella ordningen som genomtränger universum – erbjöd en andlig etik av acceptans, dygd och medkänsla. Att leva mot naturen var att leva mot förnuftet självt.
Konfucianismen och upplysningens filosofi fortsatte denna linje: Konfucius genom ren (mänsklighet) och Kant genom det inre moraliska lagen. Ändå blev även dessa traditioner, när de berövades sin andliga ödmjukhet, kapade av koloniala imperier för att rättfärdiga dominans under sken av ”civilisation”. Förnuft, skilt från vördnad, blir ett erövringsverktyg.
Den moderna världens andliga förfall är ingen gåta – det är den logiska följden av en civilisation som ersatte gudomlig ordning med ekonomisk kalkyl. Där antik lag sökte harmoni, helgar modern lag egendom. Där urfolkens ritualer hedrade ömsesidighet, påtvingar modern handel utvinning. Resultatet är planetarisk förödelse: skogar förstörda, hav kvävda och miljarder kännande varelser slaktade för bekvämlighet.
Imperier som en gång rättfärdigade sin expansion som gudomligt uppdrag upprätthåller nu våld genom marknader och militärer. Gaza, en gång del av världens profetiska vagga, är nu ruiner under blickarna från nationer som kallar sig kristna eller demokratiska. Den heliga gnistan flimrar i drönarrök och barns skrik. Vanhelgandet av olivträdet – symbol för fred och uthållighet – är vanhelgandet av det heliga självt.
Och bakom allt lurar dödens skräck – en skräck född inte av det okända, utan av det ouppklarade. En värld som förstör skapelsen vet att den syndat. Dess rädsla är inte metafysisk – den är moralisk.
Alla traditioner konvergerar i två heliga imperativ: förvaltarskap och medkänsla. Att vara förvaltare är att skydda det heliga; att vara medkännande är att agera som dess sändebud. Detta är inte svaghetens dygder utan det gudomligas vapen mot imperiet.
Islamisk khalifa, hinduisk ahimsa, judisk b’tzelem Elohim, kristen kärleksbud, buddhistisk karuna (medkänsla), wiccansk Rede, sumerisk me, egyptisk ma’at, algonkinsk Manitou, taoistisk qi – var och en kallar oss till samma uppror mot grymhet och girighet.
Att återta förvaltarskapet är att konfrontera krafter som tjänar på döden. Att utöva medkänsla är att vägra medskyldighet i system som förstör livet. Varje handling av godhet, varje skydd av en skog, varje vägran att avhumanisera är en andlig utmaning.
Den heliga gnistan leder inte bara livet – den förbereder oss för döden. I världens heliga traditioner är upplysning inte flykt utan förverkligande: Jannah, moksha, Nirvana, himmelriket, Valhall, Tlalocan, Summerland eller stoisk frid är inte avlägsna riken utan själens tillstånd vunna genom icke-våld, medkänsla och harmoni. Döden för den som hedrar gnistan är ingen brytning – den är hemkomst, en återkomst till det heliga hela.
En palestinsk bonde, som planterar om sitt olivträd bland ruiner, vandrar denna väg. Hans kamp är fitras rättvisa, Atmans gudomlighet, teotls energi, Manitous ömsesidighet – ett levande bodhisattva-löfte. Han fruktar inte döden; han transcenderar den.
Men där gnistan förråds – där skogar brinner, djur skriker i burar och barn begravs under bomber – blir döden skräck. Inte för att den är okänd, utan för att den är känd. Själen, i djupet av sin fitra, minns. Den känner räkningen. Den vet att olivlunden var helig. Den vet att drönarattacken var hädelse.
Att sträva efter upplysning är att leva utan rädsla för döden. Att frukta döden är att bekänna att du aldrig levt.
Den gudomliga essensen – fitra, Atman, logos, teotl, kami, b’tzelem Elohim – är ingen abstrakt idé utan sanningens levande närvaro i alla varelser. Att återta den är att motstå varje imperium, varje ideologi, varje ekonomi som förnekar livets helighet.
Urfolken lever fortfarande denna sanning genom enkelhet och ömsesidighet. Muslimer åkallar den genom förvaltarskap och rättvisa. Buddhister, hinduer, kristna, judar och hedningar håller alla fragment av samma ljus. Det är ljuset nu begravt under Gazas ruiner, skogarnas aska och tystnaden hos dem som vet bättre men gör ingenting.
Den heliga gnistan brinner klarast i motståndet: i modern som skyddar sitt barn, i bonden som planterar om sin olivlund, i demonstranten som ställer sig framför maskinen. Att återställa världen är att minnas vad vi skapades för: medkänsla, icke-våld och harmoni. Allt mindre är hädelse mot skapelsen.
Och när döden kommer – som den måste – må den inte finna oss rädda, utan redo. Redo att möta inte straff, utan sanning. Att säga: Jag hedrade den heliga gnistan. Jag förstörde inte, jag skyddade. Jag utnyttjade inte, jag älskade.
Det är trons mening. Det är vägen tillbaka till Gud.